Min "lånebror"

När jag var liten var jag så avundsjuk på min kompis Kicki, för hon hade en store bror.

Jag hade en stora syster och hon stod inte högt i kurs alla gånger.
Jag önskade mig alltid en storebror.

Och jag fick en.

Han klev in i mitt liv när jag var 15 år. Han var lång mörk och snygg och gled in i vårt kök i skinnställ. Utanför hade han parkerat sin hoj…...och jag var stolt. Stolt över att det stod en motorcykel på uppfarten och stolt över att han var så snygg....min blivande lånebror.

Nu damp han ju inte bara ner så där från klarblå himmel. Det var tack vare min syster som han kom.
Och han stannade…..i 25 år.

Han var precis den brorsan man ville ha.

Han var allt en äkta man skulle vara och han var allt en pappa skulle vara. Man kände sig trygg med honom. Han var ärlig, snäll och han hade hög moral. Det var inte bara jag som såg upp till honom. Mina föräldrar älskade honom. Vänner och bekanta visste att han var en person man kunde räkna med…i alla väder.

I 25 år hade jag en bild som jag trodde var sann. Jag litade på min instinkt och trodde det jag såg. Jag trodde att jag kände honom. Jag trodde att jag kunde lita på honom. Jag trodde att jag alltid skulle ha honom kvar.

Nu är min lånebror borta. Det sörjer jag.

Det enda som finns kvar är en bitter och arrogant man som trampat på all moral han stod för. En man som är fylld med ilska.
En pappa som inte prioriterar sina barn.

DEN personen sörjer jag inte.